torsdag 17 januari 2013

Uppdrag Granskning missar barnets perspektiv


I gårdagens Uppdrag Granskning anklagas barnorganisationer för att överdriva och förvanska bilden av ekonomiskt utsatta, eller fattiga, barn i Sverige. Majblomman har inte medvetet överdrivit några siffror. Det är inte genom att presentera abstrakta siffror som vi får gehör för våra frågor eller ökar vår insamling. Det är istället genom att återge de enskilda berättelser som på ett konkret sätt visar barnets vardag när familjens pengar inte räcker till.

Men vi medger naturligtvis de fel i våra gamla förstudier om barns behov av glasögon som Uppdrag Granskning påpekar. Vi medger också det missvisande i att vi tidigare har beräknat antalet bidragsansökningar på olika vis, siffrorna blir då inte jämförbara med varandra.

Samtidigt vill vi påpeka att vår stora, djupgående studie om barns behov av glasögon från 2012 bekräftar vår beräkning från 2009 om hur många barn som får vänta på glasögon. Vår senaste studie, utförd av TNS-SIFO, håller mycket hög kvalitet och den svaghet som Uppdrag Granskning försöker påvisa i programmet stämmer inte. Alla frågor är korrekt ställda. Vi överdriver inga siffror. Och problemet med att alla barn inte kan få glasögon när de behöver är ett bra exempel på när barnfattigdomen blir tydlig och får konsekvenser för barnets utveckling.

Vi vill också understryka vår åsikt att programmets bild av barnfattigdom, eller ekonomisk utsatthet, brister på flera punkter. Framför allt har man helt missat barnets perspektiv. Att man under reportageresan inte träffar de här barnen, det är inte förvånande. Att tro att man som utomstående lätt ska få tag i dem tyder tyvärr på stor okunskap. Barnen blir ofta experter på att dölja sin situation. Men att förminska allvaret i deras situation, det är att svika dem.

Majblomman menar också att det är märkligt att Uppdrag Granskning inte ens nämner den definition på barnfattigdom, ”Child Poverty”, som EU:s medlemsstater har kommit överens om, och som SCB följer när de tar fram sin statistik. Uppdrag Granskning verkar istället försöka skapa ett eget fattigdomsbegrepp, men det är oklart hur det ser ut. Att inte heller redovisa något ur den mångåriga forskning som finns på området är mycket märkligt. Inte en enda forskare får komma till tals och presentera den stora kunskap som finns om barnens upplevelser, föräldrars prioriteringar och överlevnadsstrategier, eller konsekvenserna för samhället när människor hamnar utanför.

Jag vänder mig också mot den bild av föräldrar som programmet målar upp. Forskning visar att föräldrarna oftast gör allt för sina barn. Att skuldbelägga fattiga föräldrar och utmåla dem som ansvarslösa på det sätt som man gör flera gånger i programmet är mycket fördomsfullt.

Majblommans volontärer runt om i landet ser de barn som Uppdrag Granskning inte vill kännas vid. Barnens utsatthet kan se olika ut, men den finns. Det kan vara att inte kunna följa med i undervisningen då barnet saknar glasögon, aldrig gå på barnkalas för att man inte kan bjuda tillbaka, eller inte har någon cykel när det är dags för skolutflykt.  I detta dokument återfinns en rad vittnesmål om vad volontärerna ser och hur lokalföreningarna hjälper barn lokalt.

Majblomman sätter alltid barnets upplevelse och behov i centrum. Vi arbetar för att alla barn ska kunna hänga med i gemenskapen med sina kompisar, i skolan och på fritiden.
Vår organisation bidrar både till att enskilda barn kan få en guldkant på tillvaron, och till att driva frågor som kan förbättra för barnens möjligheter att delta på lika villkor i skolan och på fritiden. De frågor vi driver opinion om handlar om att lagar inte följs eller inte tolkas utifrån barnets bästa.

Majblomman har funnits i över hundra år och alltid varit följsamma barns behov. Behoven har skiftat, men hjälp har alltid behövts. Tyvärr kommer vi troligen se ett ännu större behov av hjälp till barn under den kommande tiden som ett resultat av den ekonomiska oron i samhället.